Varg & Hund - vad händer om de möts

Vargen finns inte längre bara i Värmland och Dalarna - på landet och på tryggt avstånd - utan har flyttat närmare storstaden.

Med etableringen av Riala reviret som är beläget mellan Åkersberga och Norrtälje finns vargen runt knuten, så att säga, och media har rapporterat om riven boskap och angrepp på hund med dödlig utgång. Givetvis skapar detta oro hos hundägare och i dagarna anordnade Länsstyrelsen i Stockholms län ett informationsmöte i Åkersberga som tog upp frågor om likheter och skillnader mellan hund och varg och, inte minst, vad som händer när de möts.

Etologen Tobias Gustavsson från Grimsö Forskningsstation började föreläsningen med att avliva en del myter om varg, och om hund. Ta det seglivade begreppet 'rangordningar' som alla hundägare stöter på i hundlitteraturen och på kurser. Tobias förklarade att etologer ser på rangordningsbegreppet som en konstruktion vi skapar för att vår hjärna vill ha ordning.

Vi har en benägenhet att projicera våra uppfattningar om hierarkiska system på djuren vi studerar, och det är snarare våra förväntningar än verkliga förhållanden som styr hur vi tolkar vad vi observerar. Vi ser vad vi förväntar oss att se, med andra ord. Vad etologerna istället pratar om är positionen i gruppen som styrs av tre faktorer: kunskap, initiativ, trygghet. Det är självsäkra, trygga individer som placerar sig högt i det sociala spelet, inte busar som trycker ner andra.

Rangordningar skapas ofta av yttre omständigheter, och inhägnade vargar beter sig inte som vargar i det fria. Vilket även gäller våra hundar som i den moderna urbaniserade världen omges av synliga och osynliga stängsel - koppel, tomtgränser, hundgårdar - som stänger möjliga flyktvägar, med risk för ökat aggression.

En annan myt som är svår att avliva är den om 'ledarskap.' Vi är många hundägare som fått höra att s k problembeteenden hos vår hund (dra i koppel, inte komma på inkallning, göra utfall mot andra hundar etc) beror på brister i vårt ledarskap. Och här minns jag något som hundtränaren Pelle Agorelius på Saxhytte Gård brukar säga - var kritisk om du stöter på någon som förklarar din hunds beteende genom brister i ditt ledarskap ('hem och skärp upp grunddressyren') istället för att hjälpa dig, för då har du inte stött på en bra hundtränare utan på en bortförklaringsstränare.

Överhuvudtaget styrs mycket i hundvärlden av dessa två myter, hierarkisk rangordning och ledarskap, även om det sker en del förändringar i hur vi ser på hunden. Tobias tar upp två alternativa förklaringsmodeller. Den ena kallar han för 'konfliktperspektivet' som utgår ifrån antagandet att hunden strävar uppåt i hierarkin, provocerar, och måste hållas på sin plats.

'Harmoniperspektivet' däremot bygger på antaganden att individen strävar efter att passa in och vill samarbeta. Återigen är det vårt sätt att se på hunden som styr vår förståelse av den, och Tobias berättade att han själv har sex stora hundar som sover i sängen och som får äta utan att han kräver att de först sitter vid matskålen och tar ögonkontakt innan de får ett varsågod. Han poängterar att vi väljer hur våra hundar blir, och att ett aggressivt sätt med många bestraffningar leder till en aggressiv hund.

När föredraget kommer in på vargen får vi en del nyttig information om vargarna i olika vargrevir, om hur vargar rör sig över stora ytor och hur de slår sig till ro i ett revir. Rialareviret är det minsta i Sverige, med god tillgång på rådjur, och hannen är genetisk värdefull eftersom han är avkomma till Galvenhannen (dvs 50% av hans gener kommer utifrån, vilket är viktigt i den starkt inavlade svenska stammen som härstammar från tre djur). Tiken kommer från Lokareviret och i våras föddes fyra valpar.

Man vet inte hur många som är kvar i livet (det är bara tiken som bär sändare), men risken är stor att flera av valparna faller offer för trafiken när de lämnar sin familjegrupp (4 av 5 dödade vargar blir trafikdödade). Tobias talar om familjegrupp när han pratar om vargarna, inte flock, för vi har mamma-pappa-barn konstellationer ('en riktig svensk kärnfamilj') i vargreviren.

Men om nu någon hade förväntat sig att Tobias skulle romantisera vargen, kom den förväntningen på skam. Tobias redogör tydligt för att 141 hundar dödats av varg mellan 1995-2005, de allra flesta jakthundar som dödats under jakt, där drevern toppar statistiken.

Vad händer då i mötet som gör att det ofta får en dödlig utgång för hunden? Vi får lära oss att i ett avseende är hund och varg diametralt olika - där våra hundar tolererar bekanta utanför familjegruppen, har vargar ingen förståelse av bekanskapskrets, man är antingen del av familjen eller potentiell fiende. Stöter då en varg på en hund smäller det. Oftast. För det finns exempel på en varg som lekt med en hund bara för att döda en annan (vargar, som hundar, och som människor, har sympatier för vissa och antipatier för andra).

Jag frågade om kroppsspråket skiljer sig mellan varg och hund, för det skulle förklara en del, men Tobias svarade att det inte finns några studier på det. Återigen, vi utgår från inhägnade vargar och vet väldigt lite om vargen i det fria.

Så vargmöten är potentiellt farliga för hund, och ska helst undvikas. Det säkraste sättet att undvika varg är att hålla hunden kopplad, vargen angriper inte så nära människan.

Men vi som vill ha våra hundar lösa i skogen?

Ett bra tips är givetvis att undvika att släppa hunden i själva vargreviret, eller att sätta en vargpingla på hunden (de kan beställas gratis hos Länsstyrelsen), eller att använda en kevlarväst på jakthunden. Och att kolla vargwebben (gå in på http://webmap.slu.se/website/vargwebb/viewer.asp, välj Riala revir). Det gäller dock att komma ihåg att det är främst jakthundar som jobbar långt från sin förare som är i riskzonen, och att det dödas en jakthund på 9000 jaktdagar.

Något jag tar med mig hem är hur seglivade vissa myter är, om rangordning, om ledarskap, och inte minst om vargen själv. Och hur sen dessa myter påverkar vårt förhållningssätt till vargen, och till våra hundar. Men jag har också lärt mig att även om man inte ska överdriva risken att min hund angrips av varg (Tobias bor mitt i ett vargrevir med sex hundar utan att vargarna angripit hundarna), så bör man ha respekt för vargen och helst undvika ett möte - vilket är mitt ansvar, så går jag i skogarna norr om Åkersberga ska vargpinglan på.

- Claudia Egerer -

Ska de kopplade kunna komma in?

I tidningen Stockholms hundar nr 4-2010 uppärksammas ett initiativ som Strandhundarna tycker är väldigt bra. Tidningen delar ut dekaler till butiksägare som tillåter hundar. Bakgrund: "Det finns ingen lag som stöder ett hundförbud i en vanlig affär, t. ex. gallerior, apotek, kläder, skor, möbler, konst eller liknande. Det är endast en öppen hantering av livsmedel som är reglerad."

Detta gäller även för restauranger där många tror att det finns ett generellt hundförbud. Men det är restaurangägaren själv som bestämmer vem som få komma in, om inte mattillagningen sker i samma rum som den serveras.

Det kan t.o.m. vara ett konkurrensmedel att visa hundvänlighet. Kanske något att tänka på för de affärsdrivande här på Hägernäs Strand.

Vad tycker du?
Vi har öppnat kommentarfunktionen för alla.

Höstpromenaden

Strandhundarnas höstpromenad var en mycket uppskattad aktivitet. Vi startade vid Catalinatorget kl 11.30 och gick över spången runt Hägernäsviken till Bogesundslandet. Där blev det paus, vi njöt av utsikten och Strandhundarna bjöd på kaffe och varm kalkonkorv utan griskött, uppskattat av SAMTLIGA deltagare...

Hundarna var lyckliga - och vi med. Tack alla för sällskapet!

Föreläsning: Hur tänker Hundar?

Föreläsning med Angela Orsucci, 3 november 2010, Talin's Café

Det var fullsatt i lokalen och vi var alla mycket förväntansfulla – titeln ’hur tänker hundar’ berör givetvis alla hundägare. Vi som har en nära relation till våra hundar vet att hundar tänker, men stöter dagligen på patrull.

Tidningar rapporterar om kamphundar som till synes oprovocerad attackerar joggare (senast i Mitt i Täby), hundar ska helst inte låta (hundskall är en sanitär olägenhet) och hundar är oftast inte välkomna på restauranger och i butiker. Hundar utgör ett problem, helt enkelt. Dessutom är alla hundägare medvetna om att oavsett omständigheter så är vi ansvariga för våra hundars beteende, även om det provoceras fram. Berättelserna är legio om hundar som försvarat sin ägare, fredat sig själv från provokation och som fått plikta med livet, bedömts som ’farliga.’



Angela började sin föreläsning med en välbekant och provocerande fråga – vad tänker hundar på? Kan hundar tänka? Inte om vissa vetenskapsmän får bestämma, får vi veta, för en liten frontallob gör det omöjligt att tänka. Angela tar snabbt ställning, visst tänker hundar, och det finns ingen skillnad i hur en hund och hur en människa tänker, problemet är kommunikationen.



Ett exempel som anförs är vargars jakt. Angela undrar hur vargar kan koordinera sin jakt om de inte kan tänka och om de inte kan kommunicera sina tankar till varandra. Man har filmat vargars jaktbeteende och det är slående hur välkoordinerat de agerar, och det kan inte förklaras med nedärvda instinkter, det kräver däremot planering och sofistikerad kommunikation.



Publiken nickar instämmande; exemplet övertygar. Resten av föreläsningen består av ’case studies’ – vi får höra vad hundar berättar för Angela, bl a hur tråkigt det är att alltid gå samma promenadstråk eller att äta samma mat. Självklart, det kan vi gissa oss till utan att ’lyssna’ till hunden. Mer svårförklarat är historier om varghunden som klagar på en för liten bil som gör att den känner sig trängd (Angela hade inte sett bilen), hundar som berättar om abstrakta ting som jobbiga mattelärare och katten som vill äta på en viss plats i ett hus som Angela inte hade tillgång till. Det är spännande och lite skrämmande att föreställa sig telepatisk kontakt mellan djur och människa.



Vi lever i en tid av biologisk determinism. I en tid där vi kan kartlägga individers genomer, är människan summan av sina gener. Fast vi får också ta ställning till att vi delar lejonparten av vår genuppsättning med andra däggdjur (hundens genuppsättning är nästan 98% identiskt med vår), och då blir det svårt att hävda att bara människan tänker medan resten av däggdjuren är instinktstyrda.



Det gäller att komma ihåg att det är den kristna religionen som skapade en absolut gräns mellan människa och djur i skapelseberättelsen, och att filosofin har upprätthållit denna gräns genom att hävda att bara människan har ett språk och rationalitet. Under senare år har denna hållning ifrågasatts och ersatts av etiska resonemang där tonvikten ligger på frågan om djur kan känna och lida. Svarar vi ja på denna fråga ställs den gamla världsbilden på ända, och vi tvingas ta ställning. Precis som Angela Orsuccis föreläsning – vare sig vi tror på telepati och övertygas av hennes case studies eller inte, så tvingas vi ta ställning i en svår och angelägen fråga. För svaret avgör vilken värld vi väljer att leva i.

Text: Claudia Egerer
Foto: Satu Mariia Harjanne

Presentation: Calle

Jag heter Calle och jag är en Norfolkterrier. Det är en av de minsta terriersorterna. Jag är född 2007. Min matte och husse jobbar mycket men jag få vara med i kontoret.

Hunddagis är bara ett ord för mig, har aldrig sett ett inifrån. Däremot kan jag lite tyska för att det är språket som husse använder när det blir allvarligt. "Jetzt ist aber Schluss!" betyder att det roliga är över och "Schön hierbleiben" säger han när jag ska stanna och inte springa bort.

Mina favoritställen är hos mormor i Näsby Park, Talin's Café och Rönninge by (se http://www.hagernasstrand.se/omrade_naturreservat.html).

Husse arbetar mycket med datorer. Det gör att han kan sitta många timmar framför en sådan sak med många knappar på och jag lägger mig ofta på hans fötter, så att han vet att jag är där i fall han vill bli av med en godisbit eller ta en promenad.

Presentation: Mingus

Jag heter Mingus och ÄLSKAR att vara i centrum, så när kameran kommer fram kan jag vara så här söt. Fast matte tycker mest att jag är full i fan (kolla leendet!)...

Annars är jag en busig, irländsk setter av jakttypen. Det bästa jag vet är att sträcka ut i full galopp över fälten. Leka jaktlekar med kompisarna eller reta Signe med pinnar är oxå kul, och när det är varmt är det skönt att ta sig ett dopp i Värtan.

Vintern är härlig, men ibland kan det bli lite för mycket snöbollar i byxorna, så matte har skaffat en ‘kondomdress’ till mig, ni vet en sån där tajt färgglad strumpa som ingen jakthund med självaktning har på sig. Vi får se vem som vinner i vinter (har dock hört att dressen är svår att ta på, och jag ska då DEFINITIVT INTE hjälpa till).

Läs mer om mig på www.jaktsetter.se

Strandhundarna i forumsajten för Hägernäs Strand

Föreningen Strandhundarna kunde med glädje se att den nya webbplatsen för Hägernäs Strand har listad Strandhundarna som förening i området.

Det är kul, tycker Calle & Co.

Här finns webbplatsen: www.hagernasstrand.se

Och här finns sidan med föreningarna: www.hagernasstrand.se/foreningar.html


Voff!

Hur tänker hundar?

Förstår de vad vi säger?
Kan min hund ha åsikter om mig?
Kan hundar ha åsikter om sina hundkompisar?
Vad tänker de i sådana fall?

Calle: Vad tänker han nu?

Dessa frågor är ganska vanliga för hundägare. Många böcker finns att läsa om det och man får många svar. Tyvärr blev jag inte mycket klockare av litteraturen som mestadels tar oss tillbaka till vargen för att sedan plåga oss med beteendevetenskapliga fackuttryck.

Men vargana i all ära. Jag vill veta: Vad tänker Calle? Vad vill han? Är det verkligen bara godis eller buslek han är ute efter när han sätter sig i position och börjar hypnotisera mig.

Eller en klassiker: Vi möter en annan hund. Man närmar sig, nosa lite och plötslig - händer något. Visst finns det tecken, som vi kan "läsa", man vad TÄNKER de egentligen när de viftar med svansen eller morrar, eller bara stirrar på en?

Strandhundarna kommer nu erbjuda ett föredrag av en mycket speciell person, som är djurkommunikatör, och som har rapporterats om i medierna, dels som någon sort "tankeläsare"  och dels i samband med kvantmedicin som hon är också expert på: Angela Orsucci, "som pratar med djur". Se Angela i pressen.

Hon hjälper ofta med frågor som "Vill hundar gå samma promenad varje dag?", "Varför drar hunden på promenaden?", "Varför jagar den?"

Tid och plats för föreläsningen:
Onsdag, 3 november kl 19.00 i Hägernäs Strand - Talin's Café, Catalinatorget 1.

Angela kommer bl.a. ta upp frågan om hur ser hundarnas bild av människan ut? Vilka klyschor är det dags att slå hål på? Vad är det vanligaste problemen som hundar berättar för mig? Vad tycker hundar om att få en valp?

Vi kommer få möjlighet att ställa egna frågor.

Fri entré.

Om du har frågor eller vill reservera en plats,
ring 0733 70 6266 eller 070 647 82 22

Missa inte detta spännade informationstillfälle!

Servicehundar, rasspecifika hälsoproblem och griskultingens klagosång

Konferensen "People & Animals: For Life" lyfte på lördagsmorgonen fram den unika utbildningen av servicehundar. Margareta Pantzar, ordförande för Svenska Service- och Signalhundsförbundet, talade på lördagsmorgonen om projektet där hundar fungerar som assistenter åt rörelsehindrade.

Unikt är att de funktionshindrade själv utbildar sina hundar, med hjälp av hundtränare som bekostas av Hjälpmedelsinstitutet. Hundarna blir då specialutbildade för individuella behov samtidigt som det sparar mycket pengar (projektet bekostar 30-50 000 kr per hund, billigt om man betänker att en guidehundsutbildning går på ca. 250 000 kr).

Margareta hade med sin Berner Sennen Maxi på scen, och berättade hur mycket han betyder för henne i utökad rörelsefrihet och hur mycket Maxis träning stärkte hennes självförtroende. Maxi var lugn och trygg även om han då och då kastade blickar mot auditoriet, och lockade till skratt några gånger när han tiggde godis.

Ingen kunde dock missa att hund och ägare var ett team som byggde på ömsesidigt förtroende. Dessvärre har Margareta och Maxi inte samma rättigheter som guidehundar, så det är ingalunda självklart att de får gå på restaurang eller i affärer tillsammans.

Den friheten som en utbildad servicehund ger begränsas av samhällets snäva regler, så mycket återstår för att ge Margareta och andra funktionshindrade tillgång till allt de vi andra tar för givet.

Sveriges åberopande av allergiker för att begränsa hundägares tillgång till samhället diskuterades flitigt på rasterna mellan föredragen, för inget annat land tycks ge så mycket utrymme till en så liten grupp (eller som en delegat sa till mig, Sverige måste ha ovanligt många pälsallergiker). Forskningen har visat att allergier ökar i familjer som undviker kontakt med pälsdjur och att barn som växer upp med husdjur tycks klara sig undan allergier, så vi får hoppas att kunskapen når fram till politiker inom snar framtid.

Allergier drabbar dock inte enbart människor, även hundar drabbas i allt högre utsträckning av foder- och hudallergier. Speciellt West Highland Terrier, Westien, tycks lida under hudproblem som leder till lidande för hunden.

Vi fick höra om ett skräckexempel där ägaren (och försäkringen) satsade stora belopp på en hund som inte tillfrisknade utan hölls vid liv - och lidande - i sju år mot veterinärens bättre vetande. En baksida av veterinärmedicinens möjligheter att behandla fler sjukdomar, kan tyckas, och en svår gränsdragningsfråga fler och fler djurägare måste ta ställning till i framtiden.

Forskaren och veterinären Brenda N. Bonnet hade mycket att säga om riskfaktorer som leder till för tidig död hos olika raser. Hon nämnde hårt avlade raser som mopsen där utstående ögon orsaker skador och en intryckt nos leder till andningsproblem, vilket gör att mopsar lider svårt i värmen. Men även hundar som ser friska ut, som t ex den populära Cavalier King Charles spaniel dör i förtid pga medfödda hjärtfel.

Mest förvånande var att några av våra mest älskade raser som Schäfer, Flatcoated Retriever och Golden Retriever sällan når en ålder av 8 år eller äldre pga av cancer eller HD (höftproblem). Brenda Bonnet berättade att hon ofta får frågan vilken ras som är friskast, men svarade att det inte finns någon 'frisk' ras såtillvida att de raser som tycks sakna ärftliga sjukdomar (som t ex drevern) istället faller offer för trafikolyckor eller drunknar.

Så om man vill generalisera kan man säga att jakthundsraser är mindre behäftade med ärftliga sjukdomar (eftersom man inte avlar på utseende) men löper större risk att bli överkörda, drunkna eller bli skjutna, medan raser som avlas hårt för att uppnå ett visst utseende drabbas hårt av medfödda (0ch delvis framavlade) defekter.

Modet spelar in, som exemplet med irländs setter visar. Amerikanska kennelklubben registrerade i snitt 2000 settrar per år, men så hände något: en president hade en irländsk setter (Nixon) och filem Big Red blev en stor succé, och inom några få år klättrade registreringssiffor till 60 000 settrar per år.

Det krävs inte mycket fantasi för att förstå att den snabba ökningen ledde till problem, och mycket av setterns dåliga rykte (nervös, korkat, omöjlig att få att lyda) härrör från den tiden.

Låt mig avsluta mina reflektioner från årets stora djurkonferens med att kort återvända till David Frasers föredrag om vetenskapens inflytande på vår syn på djurens rättigheter (han som började med att ställa två olika skapelseberättelser mot varandra). Han visade övertygande att olika uppfattningar driver fram utvecklingen; den ena sidan stressar djurens rätt till ett naturligt liv medan andra poängterar hälsoaspekten.

Dessa olika perspektiv är inte alltid i samklang, men tillsammans leder de till en ständig förbättring av djurens villkor. Fraser var själv optimismen personifierad, och lockade till många skratt, inte minst när han grymtade(!) sin egenhändigt komponerade "porcabile con spiritu" (griskultingens klagosång) för att illustrera vad som händer när man skiljer på suggan och kultingarna /tyvärr fortfarande den dominerande praktiken i grisuppfödningen).

En eloge till forskaren som tonsätter djurens emotioner, och inte minst får hela publiken att instämma i "the squealing song": mmm mmm ai ai aii aii aiii, mmm mmm ai ai aii aii aiii.

Tänk på den nästa gång du grillar en fläskfilé...

People & Animals - For Life (rapport från konferensen om människans samspel med djuren)

I dagarna fyra träffades delegater från hela världen i sommarvackra Stockholm för att diskutera djurens, och speciellt hundens, betydelse för människans fysiska och mentala hälsa. Konferensen som anordnades av IAHAIO (International Association of Human-Animal Interaction Organizations) i samarbete med svenska Manimalis, öppnades av jordbruksminister Eskil Erlandsson som påpekade att Sverige är ett föregångsland för djurskydd. Något vi fick anledning att ifrågasätta under konferensens gång.

Den första plenarföreläsningen påminde oss dock om den något ambivalenta inställningen vårt samhälle har till djur. Med rubriken "Some we love, some we hate, some we eat" rörde James Serpell (Western Carolina University) om i grytan - hur kommer det sig att vi säger en sak och gör en annan? T ex stöttar 97% av alla medborgare i USA djurrättsfrågor, samtidigt som lika många äter kött, och något förbryllande är att köttätandet tycks öka i samma takt som vi värnar om djuren. Hur var det George Orwell sa? "Some animals are more equal than other animals." Food for thought, eller hur...

En annan viktig föreläsning tog upp djurens förmåga att skapa lugn och välbehag. Medicine doktor och fysiologen Kerstin Uvnäs-Moberg (SLU) delade med sig av forskningen om oxytocinets funktioner hos människor och djur. Oxytocin är ett hormon som alla däggdjur producerar och som har en lugnande inverkan: sänker blodtryck och kortisolhalt, lindrar smärta, påskyndar läkning samt stimulerar social samverkan eftersom vi blir mer öppna och nyfikna. Hormonet produceras av kroppskontakt, när mamman ammar sitt barn, när vi kramas, har sex, när vi tar i varandra.

Rena motsatsen till stresshormonet kortisol alltså som sätts i samband med däggdjurens 'flight and fight reflex,' dvs. en respons på fara som gör oss redo att antingen fly eller kämpa. Som Kerstin påpekade är denna reflex och kortisolets funktion välkända sedan länge medan oxytocinet forskades på senare, kanske för att det förknippas med kvinnliga ting som barnafödande och vårdbeteenden fastän oxytocinet påverkar alla och är en viktig faktor i skapandet av sammanhållning.

Så nu har vi vetenskaplig fakta för det som alla hundägare redan vet, nämligen att man blir lugn och mår bra när man klappar hunden. Vi kan mäta att oxytocinhalten stiger hos både människa och hund, och effekten sitter i länge.

Kanadensaren David Frasers föreläsning argumenterade att vetenskapliga landvinningar inom anatomi, evolutionsteori och behaviorism beredde vägen för den moderna djurskyddstanken. Han började med att visa en bild på en stor sköldpadda med två människor och ett träd på ryggen omgiven av hav. Bara en handfull åhörare kände till Ojibwa indianernas skapelseberättelse, där en sköldpadda räddar människorna som fallit från himlen från att drunkna.

Kontrasten till Bibelns version med Adam skapat i Guds avbild, där resten av skapelsen finns till för honom är stor, inte minst om vi tänker på Noahs ark där människan räddar djuren. Professor Frasers poäng var att från första början satte religionen och kulturen ramarna; den ena där människan och djuren är besjälade och lever i ömsesidigt beroende, den andra där människan står över och bestämmer över djuren och där de anses väsenskilda i ursprung, utseende och inre liv .

Men sen hände något på 1700-talet, intresset för offentliga obduktioner av djur- och människokroppar visade att de var identiska, organ för organ, ben för ben. På 1800-talet kom så Darwin med sin evolutionsteori som sammanlänkar människa och djur på ett sätt som ifrågasätter religionens anspråk på olika ursprung.

På 1900-talet faller sen den sista bastionen, påståendet att djur inte känner glädje, smärta, sorg. Jane Goodalls iakttagelse av chimpansungen Flints reaktion på sin mamma Flos död visar på en tydlig affektion mellan primater (Flint blev deprimerad, slutade äta, och dog).

Konferensens många föredrag visade tydligt den positiva effekten djur har på människor och samhället i stort, och att den är ömsesidig. Människor med husdjur är friskare och har ett större kontaktnät än människor utan djur.

Djur som mår bra är lugna och har lättare för att lära sig nya saker, något som får alltmer genomslag i hundträningen. Visst kan man skrämma en hund till lydnad, men som en gammal jägare sa till mig, lydnaden står i direkt relation till avståndet, dvs. ju längre bort hunden befinner sig, desto större risk att den väljer att strunta i dina kommandon.

En hund som lär sig nya saker på ett lustfyllt sätt däremot jobbar med glädje och visar en större vilja att utföra kommandon på större avstånd.

Men konferensen visade också att medan Sverige har ett bra djurskydd på pappret så finns det mycket som återstår.

Alla hundägare som rest i Europa med sin hund vet att hundar är välkomna på ett helt annat sätt. De får följa med på restaurang, i affärer, på hotell vilket ger ökad frihet till hundägare.

Här hemma är hundar (och därmed hundägare) inte välkomna på de allra flesta restauranger, portförbjudna i allt utom djurbutiker, och på de få hotell som tillåter hund hänvisas hund och ägare till rum för rökare (har ni sett en hund som röker???). Koppeltvånget utvidgas hela tiden, och många hundar får alltför sällan sträcka ut i full galopp.

Man får hoppas att fler politiker får upp ögonen för hundens nytta för befolkningens mentala och fysiska hälsa.

Imorgon kommer mera information från konferensen, då om servicehundar som tränas av sina ägare och om olika rasers hälsopoblem.

Fria hundar kräver engagerade ägare - funderingar kring Johan Anderssons föreläsning

Den 27 maj kom Johan Andersson från Fria Hundar till Strandhundarna för att tala om förutsättningarna för att kunna ha hunden lös under ansvar. Många av oss lär sig tidigt att lita till kopplet, för hundens säkerhet, för andras trygghet, men vad händer om vi tappar greppet, eller om hunden sliter sig, eller kopplet går av?

Risken är stor att vi förgäves ropar på en hund som njuter av friheten att kunna sträcka ut i full galopp. Då är det bättre att tänka efter före genom att bygga en god relation med hunden som gör att vi kan styra den med rösten och med kroppen istället för att blint förlita oss på ett snöre.

Johan började med att visa oss bilder på hundar i olika situationer för att testa hur duktiga vi är på att läsa hundar. För ju bättre vi blir på att tolka hundars signaler, desto snabbare kan vi reagera.

Lyhördhet för hundens kroppsspråk och timing, svårare än så behöver det inte vara att bygga en god relation. Men det förutsätter en observant och aktiv hundägare som fokuserar på hunden (dvs. glöm hundpromenader pratandes i telefon, eller med tankarna på jobbet, kärleken, vad du ska laga till middag). Just i det ögonblicket passerar en man med hund som tydligt demonstrerar det Johan pratar om - hunden går först, nosen i backen, husse följer efter, i egna tankar. Vi skrattar, för vi känner igen oss så väl i situationen; den enda länken mellan hund och människa är - kopplet.

Johan påpekar att man måste vara en resurs för sin hund om man vill ha dess uppmärksamhet; det räcker inte att bara gå ut och gå, hunden i sin värld, människan i sin. Kommunikation bygger på gemensamhet, och ett enkelt sätt att väcka hundens intresse är att överraska den, utmana den, leka med den. I publiken finns förutom åhörarna också fem hundar, och Johan är snabb att förtydliga sin filosofi med hundarnas hjälp.

Först ut är min tvååriga setter Mingus, som halvsover vid mina fötter, kopplad. Johan tar av halsbandet och lägger ut en godis som Mingus är snabb att springa efter, men Johan förstärker sitt "nej!" (som Mingus ignorerar) genom att blixtsnabbt ta i Mingus och sen backa undan. Mingus reagerar direkt - han vänder sig om och springer till Johan, och hela hundens uppsyn visar att han ber om ursäkt, långa mungipor, öronen bakåt. Johan belönar med lek och bus, men sen bjuder Mingus på en oväntat lektion i påhittighet - han rusar förbi Johan till glassdisken. Många muntra skratt och Johans snabba replik, "Där ser ni! Det gäller att läsa hunden!" Vi är imponerade - inget ryck i kopplet, ingen höjd röst, bara ett snabbt grepp som påminner hunden att den håller på att göra fel, och chansen att rätta till det. Johan poängterar att det är väldigt viktigt att backa när man korrigerat hunden, något de flesta glömmer bort.

Sen hamnar lille Tim i fokus, en charmerande mopskille som har svårt att sitta still. Johan påpekar att det är mycket bättre att ha kort koppel om man nu binder upp hunden, för då har den färre val och lättare att komma till ro. Och det fungerar!

Vi lär oss mycket under föreläsningen, men det visar sig också att vanans makt är stor, ett beteende jag dessvärre illustrerar med all tydlighet. Under tiden har Mingus legat bakom Johan, helt avslappnad, men när han kommer tillbaka till mig kopplar jag honom omedvetet. Johan är snabb att påpeka det absurda i handlingen - och jag får mig en tankeställare.



En liten parantes i sammanhanget - jag har länge undrat varför Mingus och jag har så bra kontakt på jaktproven när han springer lös ("Mingus jagar i bra kontakt med föraren"), en kontakt jag saknar under koppelpromenader. Johans föredrag hjälpte mig att förstå: när Mingus är lös på jaktprov är jag närvarande till hundra procent, med full fokus på hunden och omgivningen. När vi går koppelpromenader går jag ofta i egna tankar (jobbet, kärleken, middagen, ja ni vet), och Mingus går in i sin egen värld också.

Men som ni vet är det aldrig för sent att lära gamla hundar sitta, så nu ska vi gå på promenader tillsammans, Mingus och jag, där kontakten är i fokus och kopplet bara ett snöre.

Och ni som har missat Johans föreläsning har en chans till, för vi jobbar på att få igång en kurs med Johan här i Hägernäs Strand. Är du intresserad av att delta, hör av dig till Strandhundarna eller mejla mig på adressen mpmingus@gmail.com

- Claudia -

En orädd räd

Claudia och Michael gick på jakt. En räd efter "påskägg". Äckligt men härligt när det är över.


We are fit for fight!


Claudia - en orädd vardagshjältinna


Ibland undrade vi hur stora dessa hundar måste har varit som bajsade högar att elefanter skulle kunna bli avundsjuka


Tungviktigt resultat


Är vi kändisar nu?

Fotograf: Satu-Mariia.

Skitsnack!

Det finns arbete som man helst skulle vilja slippa. Plats ett på min lista är, sedan idag, ett riktigt skitjobb.

Jag gjorde det för att det känns som att någon borde göra det. Och om inte Strandhundarna gör det, vem annars? Ålltså bestämde jag mig på morgonen att nu får det bli.

Med en hink, en liten skyffel, gamla handskar och Calle, gav jag ut mig för att samla in vad andra hundägare valt att låta ligga kvar.

Och det var mycket det.

Promenaden gick trögt, Calle tyckte inte om alla avbrott. Han ville framåt, jag bromsade. En hög till. Så, nu ville jag framåt. Till nästa hög där borta. Calle däremot bestämde sig att det var hans tur att tvärstanna och undersöka något.

Hinken fylldes snabbt. Och blev tyngre.

Reaktionerna

Det är klart. En som plockar bort bajs på detta sätt får viss uppmärksamhet. Mestadels uppskattande. Även från en del hundägare som passerade oss. Jag säger "även" och "en del" för att jag upplevde ett märkligt fenomén som jag inte hade räknat med. Vi träffade nämligen ganska många andra hundägare med sina vovvar som hade bråttom att passera oss, som inte såg oss i ögonen och knappt hälsade.

Varför?

Jag återkommer med svaret för dem som inte redan nu vet.

Först vill jag konstatera att det finns inget mönster. Det är inte bara stora hundar (bjässebajs) eller små hundar (minikorvar) som har ägare som väljer att inte plocka upp efter sin hund.

Jo, jag upprepar mig med ordvalet "väljer" att avstå från plockningen. För att det är ett medvetet val. Man låter det ligga kvar. Man SKITER i det, bokstavligen. Man vet att hunden bajsar. Det är därför man går ut med hunden. Och självklart ska man plocka upp det. Normaltvis. Är det mörkt och ingen ser en, är det snö och is, då är det uppenbarligen undantagstillstånd. Men det är inga undantag, inte en eller två svarta får. Jag har bevis för det. 10 kilogramm hundbajs åkte ner i min hink på en halv timme. Det är ett antal personer som jag nu vänder mig till.

Ursäkta, jag begriper mig inte på Er som väljer att inte rensa efter er hund. Att ni inte verkar tycka att det är äckligt att trampa i bajshögar, är Er egen sak. Men desvärre förstör ni för alla oss andra som får leva med förebrående blickar när vi promenerar med våra hundar och Er hundskit ligger där och uppfattas som vårt. För att inte tala om att trampa i...

Nu återkommer jag till varför Calle och jag blev så märkligt bemötta av inte mindre än hälften av de hundägare som vi mötte denna solfyllda lördag förmiddag. Med märkligt menar jag hur bråttom de hade, ungefär som att de var lite sena till jobbet. Man stirrar rakt fram och undviker ögonkontakt, hälsningar är fel på plats, som att vi hade varit i Stockholms innerstan.

Därför!

Och så slog det mig. Plötsligen insåg jag att de inte var otrevliga. Tvärtom. De var goda människor. Med ett samvete. Och att se mig med skithinken, bajsplockandevis, det hade effekt på detta samvete.

Plötsligen såg jag det med andra ögon. Dom hade det med stor inskrift lusande på pannan. "Fan, jag som inte tog upp efter hunden. I natt faktiskt. Där borta."

Tystnad.

"Där borta, där du kanske har plockat bort min skit. Du vet väl inte?!"

Tystnad. Pressad "Hej!"

"Äsch, nu skiter jag i det här!"

Tyvärr slutade inskrifterna där. Ägaren samt vovven hade passerat, lämnade oss och tog sitt samvetskval med sig.

Jag fortsatte med nya halvtinade utmaningar.

Nu hade Calle och jag hållit på en halv timme och han hade inte bajsat! Eller? Först då insåg jag: Det måste har varit så att medan jag ägnade mig åt utgrävning av främmande bajs, gjorde min egen hund gladeliggen sitt bakom min rygg, utan att jag märkte ett dugg.

Hoppas att ingen såg det. Och om, så hoppas jag verkligen att jag väckte med denna syn mer munterhet än förargelse.

- Michael -

Gratis klickerträningskurs

Hur man får hunden att göra som man vill - med glädje

Det finns som bekant ett antal olika träningsmetoder, och de lärda (och mindre lärda) tvistar om vilken metod som fungerar bäst. I jakthundskretsar, till exempel, finns det en inbyggd misstro mot 'köttbulledressyr' medan man förespråkar nyttan av tydligt ledarskap.

En hund som är avlat fram för att ha en stark jaktinstinkt väljer inte att lyda för att den får en belöning, utan den lyder för att vi har visat den vem det är som bestämmer, ledaren, dvs. jag. Vi som har fågelhundar vet att det ligger någonting i resonemanget, eftersom den bästa belöningen för en jakthund är just att få jaga. Och risken är stor att hunden lär sig att den kan belöna sig själv.

Min setter var mycket följsam som valp, men i takt med att benen växte och jaktlusten pockade på blev världen med ens mycket större än matte, och det tog inte lång tid för en smart liten fågelhund att klura ut att den var bra mycket snabbare än matte.

Övergången från följsam valp till bångstyrig unghund brukar komma som en överraskning (varje gång!), och det är frestande att ta till hårdhandskarna för att få pli på det lilla monstret som gladeligen slår dövörat till när matte ropar och annat lockar. Det är säkert många som fått sig ett gott skratt när de sett mig kasta köttbullar efter en setter i full galopp mot horisonten...en setter som kom tillbaka i maklig takt när det passade honom, men inte ute att stanna upp för att käka köttbullarna.

Jag hade tur som träffade på en duktig fågelhundstränare (tack, Amir!) som hjälpte mig att hantera min hunds jaktlust, och som ger mig chansen att utvecklas som hundförare. Nästa valp ska minsann inte överraska mig med att somna som valp för att sen vakna som flyfotad unghund...

Jag har dessutom läst om Thomas Stokke, en norsk klickertränare som lyckas med just 'köttbulledressyren', eller en variant till den, nämligen klickerträning som bygger på enbart positiv förstärkning. Han har tränat sin fågelhund Pax till att bli en utomordentlig jakthund utan att ens korrigera den, utan enbart med belöningar.

Stokke visar att en klickertränad hund arbetar självständigt (något vi eftersträvar hos stående fågelhundar) samtidigt som hunden jagar i god kontakt med föraren. Och hunden samarbetar med glädje!

Klickerträning bygger på att man fångar ett beteende snarare än att man lär hunden att utföra (eller inte utföra) ett visst beteende. Man förstärker alltså det man eftersträvar och ignorerar det man inte vill ha, och hunden lär sig snabbt vilket beteende som lönar sig. Dessutom fortsätter den att ta initiativ, hunden blir ingen soffpotatis som väntar på kommando.

Jag håller på att träna in fotgående med klicker, och nu är det min hund som jobbar för att hålla positionen, inte jag som ideligen korrigerar. Glad hund och glad matte, med andra ord.

Är du nyfiken och vill veta mer, så finns det en gratis introduktion till klickerträning på canis.se. Du får lära dig grunderna i sju olika lektioner, som innehåller både teori och praxis samt en mera utförlig artikel som belyser momentet ifråga. Gå in på www.canis.se/gensider.php?gid=6.


- Claudia -

Checklista: Första hjälpen

A-Ö med saker som alla hundägare bör har hemma resp. med på längre resor

* Avmaskningsmedel
* Blodstoppare
* Bomull
* Bomullspinnar (topz)
* Desinfektionsmedel
* Ficklampa
* Filt
* Fästingplockare
* Gasbinda
* Polsterbinda
* Pincett
* Sax
* Skyddhandske (engångshandske)
* Sparris (konserv): Om hunden slukade något farligt för att "väva in" det.
* Sterila kompresser
* Självhäftande elastisk binda
* Sårtvätt
* Termometer
* Öronrengöringsmedel

Också Bra att ha
* Krage
* Munkorg (även den snällaste vovven biter när det gör jätteont)
* Kortisontablett (fråga veterinären varför, och hur och när den används)

Fiffiga saker

Alla hundägare kommer med tiden på saker som man inte vill vara utan. Det kan vara roliga leksaker eller prylar. Eller produkter som är bra för hälsan. Här kommer listan med saker som passar för vår norfolkterrier Calle.

Alger
Varje dag får Calle 4 kryddmått med ren knöltång från Island, förstärkt med corallkalk och magnesium som är viktig för hundar. Algkrosset blandas med fodret.

Bärnstenshalsband
Mot fästingar. Dessutom snyggt. Calle hade 80% mindre fästingar sista sommaren mot tidigare. Det fungerar genom att bärnstenen gnuggas mot hundens päls och därmed bygger up en svag elektrostatisk laddning som fästingar inte gillar. Det måste vara torrt och pälsen måste kunna behålla den statiska laddningen. Funkar inte på alla hundar!

Luskamm mot fästingar
Om 80% hoppade av är 20% kvar. Med hjälp av en luskam avlägsnar vi efter varje promenad i skogen eller i högt gräs de krypande odjurerna.

Fästinghyvel
Ibland missar man en fästning, som envist trotsar elektrochock och kamning, biter sig fast och börjar suga blod. Då måste man dra ut den. Gör man det med fingrarna eller en pincett så finns faran att man trycker innehållet i fästningens uppsvullna blodfyllda kropp tillbaks i hunden. Därför använder vi en hyvel som är V-formad. I princip drar man ut fästigen som en spik med en kofot. 1/2 eller 1/1 vridning (inte mer!) kan underlätta att fästingen släpper.

Tandstensskrapa
En gång i månaden tar vi bort de gula illaluktande beläggen på Calles tänder. Det är inte särskilt populärt hos Calle men efteråt känns det jättebra att få hundpussar utan urkelmurkeldoft.

Luftfuktare
Mer av en slump upptäckte vi att luftfuktigheten i vårt lägenhet varit extremt låg. Det idealiska värdet för relativ luftfuktighet är 50%. Det ska inte vara under 40% och inte överstiga 60%.

Vi hade 19%.

Inte konstigt att jag aldrig blev av med min torr(!)hosta och andra besvär som jag idag kan koppla till uttorkning. Luftfuktaren blev lösningen för besvären.
Om hunden har eksem, kliar sig ofta eller har rinnande ögon ska man gå till veterinären. Men kolla även luftfuktigheten, kanske är det en (av) orsak(erna) för besvär.

Kylmatta
Denna fantastiska pryl upptäckte jag i Tyskland hos en familj med en Golden retriever. Hunden besvärades av värme, framför allt på sommaren. Hjälpen blev en kylmatta som man fyller med vatten. Mattan behåller rumstemperaturen, vilket är en bra relativ temperatur. Vid 27 grader är det forfarande svalt för en hund som har 38 grader kroppsvärme. Vi köpte en kylmatta i Calles storlek och att han ofta söker sig till den svala, mjuka prylen talar för sig själv.