söndag 14 november 2010

Varg & Hund - vad händer om de möts

Vargen finns inte längre bara i Värmland och Dalarna - på landet och på tryggt avstånd - utan har flyttat närmare storstaden.

Med etableringen av Riala reviret som är beläget mellan Åkersberga och Norrtälje finns vargen runt knuten, så att säga, och media har rapporterat om riven boskap och angrepp på hund med dödlig utgång. Givetvis skapar detta oro hos hundägare och i dagarna anordnade Länsstyrelsen i Stockholms län ett informationsmöte i Åkersberga som tog upp frågor om likheter och skillnader mellan hund och varg och, inte minst, vad som händer när de möts.

Etologen Tobias Gustavsson från Grimsö Forskningsstation började föreläsningen med att avliva en del myter om varg, och om hund. Ta det seglivade begreppet 'rangordningar' som alla hundägare stöter på i hundlitteraturen och på kurser. Tobias förklarade att etologer ser på rangordningsbegreppet som en konstruktion vi skapar för att vår hjärna vill ha ordning.

Vi har en benägenhet att projicera våra uppfattningar om hierarkiska system på djuren vi studerar, och det är snarare våra förväntningar än verkliga förhållanden som styr hur vi tolkar vad vi observerar. Vi ser vad vi förväntar oss att se, med andra ord. Vad etologerna istället pratar om är positionen i gruppen som styrs av tre faktorer: kunskap, initiativ, trygghet. Det är självsäkra, trygga individer som placerar sig högt i det sociala spelet, inte busar som trycker ner andra.

Rangordningar skapas ofta av yttre omständigheter, och inhägnade vargar beter sig inte som vargar i det fria. Vilket även gäller våra hundar som i den moderna urbaniserade världen omges av synliga och osynliga stängsel - koppel, tomtgränser, hundgårdar - som stänger möjliga flyktvägar, med risk för ökat aggression.

En annan myt som är svår att avliva är den om 'ledarskap.' Vi är många hundägare som fått höra att s k problembeteenden hos vår hund (dra i koppel, inte komma på inkallning, göra utfall mot andra hundar etc) beror på brister i vårt ledarskap. Och här minns jag något som hundtränaren Pelle Agorelius på Saxhytte Gård brukar säga - var kritisk om du stöter på någon som förklarar din hunds beteende genom brister i ditt ledarskap ('hem och skärp upp grunddressyren') istället för att hjälpa dig, för då har du inte stött på en bra hundtränare utan på en bortförklaringsstränare.

Överhuvudtaget styrs mycket i hundvärlden av dessa två myter, hierarkisk rangordning och ledarskap, även om det sker en del förändringar i hur vi ser på hunden. Tobias tar upp två alternativa förklaringsmodeller. Den ena kallar han för 'konfliktperspektivet' som utgår ifrån antagandet att hunden strävar uppåt i hierarkin, provocerar, och måste hållas på sin plats.

'Harmoniperspektivet' däremot bygger på antaganden att individen strävar efter att passa in och vill samarbeta. Återigen är det vårt sätt att se på hunden som styr vår förståelse av den, och Tobias berättade att han själv har sex stora hundar som sover i sängen och som får äta utan att han kräver att de först sitter vid matskålen och tar ögonkontakt innan de får ett varsågod. Han poängterar att vi väljer hur våra hundar blir, och att ett aggressivt sätt med många bestraffningar leder till en aggressiv hund.

När föredraget kommer in på vargen får vi en del nyttig information om vargarna i olika vargrevir, om hur vargar rör sig över stora ytor och hur de slår sig till ro i ett revir. Rialareviret är det minsta i Sverige, med god tillgång på rådjur, och hannen är genetisk värdefull eftersom han är avkomma till Galvenhannen (dvs 50% av hans gener kommer utifrån, vilket är viktigt i den starkt inavlade svenska stammen som härstammar från tre djur). Tiken kommer från Lokareviret och i våras föddes fyra valpar.

Man vet inte hur många som är kvar i livet (det är bara tiken som bär sändare), men risken är stor att flera av valparna faller offer för trafiken när de lämnar sin familjegrupp (4 av 5 dödade vargar blir trafikdödade). Tobias talar om familjegrupp när han pratar om vargarna, inte flock, för vi har mamma-pappa-barn konstellationer ('en riktig svensk kärnfamilj') i vargreviren.

Men om nu någon hade förväntat sig att Tobias skulle romantisera vargen, kom den förväntningen på skam. Tobias redogör tydligt för att 141 hundar dödats av varg mellan 1995-2005, de allra flesta jakthundar som dödats under jakt, där drevern toppar statistiken.

Vad händer då i mötet som gör att det ofta får en dödlig utgång för hunden? Vi får lära oss att i ett avseende är hund och varg diametralt olika - där våra hundar tolererar bekanta utanför familjegruppen, har vargar ingen förståelse av bekanskapskrets, man är antingen del av familjen eller potentiell fiende. Stöter då en varg på en hund smäller det. Oftast. För det finns exempel på en varg som lekt med en hund bara för att döda en annan (vargar, som hundar, och som människor, har sympatier för vissa och antipatier för andra).

Jag frågade om kroppsspråket skiljer sig mellan varg och hund, för det skulle förklara en del, men Tobias svarade att det inte finns några studier på det. Återigen, vi utgår från inhägnade vargar och vet väldigt lite om vargen i det fria.

Så vargmöten är potentiellt farliga för hund, och ska helst undvikas. Det säkraste sättet att undvika varg är att hålla hunden kopplad, vargen angriper inte så nära människan.

Men vi som vill ha våra hundar lösa i skogen?

Ett bra tips är givetvis att undvika att släppa hunden i själva vargreviret, eller att sätta en vargpingla på hunden (de kan beställas gratis hos Länsstyrelsen), eller att använda en kevlarväst på jakthunden. Och att kolla vargwebben (gå in på http://webmap.slu.se/website/vargwebb/viewer.asp, välj Riala revir). Det gäller dock att komma ihåg att det är främst jakthundar som jobbar långt från sin förare som är i riskzonen, och att det dödas en jakthund på 9000 jaktdagar.

Något jag tar med mig hem är hur seglivade vissa myter är, om rangordning, om ledarskap, och inte minst om vargen själv. Och hur sen dessa myter påverkar vårt förhållningssätt till vargen, och till våra hundar. Men jag har också lärt mig att även om man inte ska överdriva risken att min hund angrips av varg (Tobias bor mitt i ett vargrevir med sex hundar utan att vargarna angripit hundarna), så bör man ha respekt för vargen och helst undvika ett möte - vilket är mitt ansvar, så går jag i skogarna norr om Åkersberga ska vargpinglan på.

- Claudia Egerer -

Ska de kopplade kunna komma in?

I tidningen Stockholms hundar nr 4-2010 uppärksammas ett initiativ som Strandhundarna tycker är väldigt bra. Tidningen delar ut dekaler till butiksägare som tillåter hundar. Bakgrund: "Det finns ingen lag som stöder ett hundförbud i en vanlig affär, t. ex. gallerior, apotek, kläder, skor, möbler, konst eller liknande. Det är endast en öppen hantering av livsmedel som är reglerad."

Detta gäller även för restauranger där många tror att det finns ett generellt hundförbud. Men det är restaurangägaren själv som bestämmer vem som få komma in, om inte mattillagningen sker i samma rum som den serveras.

Det kan t.o.m. vara ett konkurrensmedel att visa hundvänlighet. Kanske något att tänka på för de affärsdrivande här på Hägernäs Strand.

Vad tycker du?
Vi har öppnat kommentarfunktionen för alla.

lördag 13 november 2010

Höstpromenaden

Strandhundarnas höstpromenad var en mycket uppskattad aktivitet. Vi startade vid Catalinatorget kl 11.30 och gick över spången runt Hägernäsviken till Bogesundslandet. Där blev det paus, vi njöt av utsikten och Strandhundarna bjöd på kaffe och varm kalkonkorv utan griskött, uppskattat av SAMTLIGA deltagare...

Hundarna var lyckliga - och vi med. Tack alla för sällskapet!



















































torsdag 4 november 2010

Föreläsning: Hur tänker Hundar?

Föreläsning med Angela Orsucci, 3 november 2010, Talin's Café

Det var fullsatt i lokalen och vi var alla mycket förväntansfulla – titeln ’hur tänker hundar’ berör givetvis alla hundägare. Vi som har en nära relation till våra hundar vet att hundar tänker, men stöter dagligen på patrull.

Tidningar rapporterar om kamphundar som till synes oprovocerad attackerar joggare (senast i Mitt i Täby), hundar ska helst inte låta (hundskall är en sanitär olägenhet) och hundar är oftast inte välkomna på restauranger och i butiker. Hundar utgör ett problem, helt enkelt. Dessutom är alla hundägare medvetna om att oavsett omständigheter så är vi ansvariga för våra hundars beteende, även om det provoceras fram. Berättelserna är legio om hundar som försvarat sin ägare, fredat sig själv från provokation och som fått plikta med livet, bedömts som ’farliga.’



Angela började sin föreläsning med en välbekant och provocerande fråga – vad tänker hundar på? Kan hundar tänka? Inte om vissa vetenskapsmän får bestämma, får vi veta, för en liten frontallob gör det omöjligt att tänka. Angela tar snabbt ställning, visst tänker hundar, och det finns ingen skillnad i hur en hund och hur en människa tänker, problemet är kommunikationen.



Ett exempel som anförs är vargars jakt. Angela undrar hur vargar kan koordinera sin jakt om de inte kan tänka och om de inte kan kommunicera sina tankar till varandra. Man har filmat vargars jaktbeteende och det är slående hur välkoordinerat de agerar, och det kan inte förklaras med nedärvda instinkter, det kräver däremot planering och sofistikerad kommunikation.



Publiken nickar instämmande; exemplet övertygar. Resten av föreläsningen består av ’case studies’ – vi får höra vad hundar berättar för Angela, bl a hur tråkigt det är att alltid gå samma promenadstråk eller att äta samma mat. Självklart, det kan vi gissa oss till utan att ’lyssna’ till hunden. Mer svårförklarat är historier om varghunden som klagar på en för liten bil som gör att den känner sig trängd (Angela hade inte sett bilen), hundar som berättar om abstrakta ting som jobbiga mattelärare och katten som vill äta på en viss plats i ett hus som Angela inte hade tillgång till. Det är spännande och lite skrämmande att föreställa sig telepatisk kontakt mellan djur och människa.



Vi lever i en tid av biologisk determinism. I en tid där vi kan kartlägga individers genomer, är människan summan av sina gener. Fast vi får också ta ställning till att vi delar lejonparten av vår genuppsättning med andra däggdjur (hundens genuppsättning är nästan 98% identiskt med vår), och då blir det svårt att hävda att bara människan tänker medan resten av däggdjuren är instinktstyrda.



Det gäller att komma ihåg att det är den kristna religionen som skapade en absolut gräns mellan människa och djur i skapelseberättelsen, och att filosofin har upprätthållit denna gräns genom att hävda att bara människan har ett språk och rationalitet. Under senare år har denna hållning ifrågasatts och ersatts av etiska resonemang där tonvikten ligger på frågan om djur kan känna och lida. Svarar vi ja på denna fråga ställs den gamla världsbilden på ända, och vi tvingas ta ställning. Precis som Angela Orsuccis föreläsning – vare sig vi tror på telepati och övertygas av hennes case studies eller inte, så tvingas vi ta ställning i en svår och angelägen fråga. För svaret avgör vilken värld vi väljer att leva i.

Text: Claudia Egerer
Foto: Satu Mariia Harjanne