torsdag 29 december 2011

Nu smäller det

Nu är det dags igen. Nyårsafton och smällare.

Ett fyrverkeri är kvalificerat djurplågeri - men det är helt lagligt att sälja smällare, raketer och andra skräckdon. Ungdomar får tag på smällare från ansvarslösa och underbegåvade vuxna och avfyrar dessa dagarna före nyårsafton och även efteråt.
Det finns uppenbarligen inte en chans att kräva ett avskaffande av denna förbannade vana att pulverisera giftiga ämnen i raketform, och avlossa skottljud som försätter alla djur i stress och rädsla. Inte bara hundar och katter. Har någon tänkt på vad ett fyrverkeri har för effekt på t.ex. sjöfåglar?

För de som har upplevt krig och terror med gevärsskott, granater och bomber är säkert fyrverkerier också obehagligt.

Men i allt detta struntar majoriteten av befolkningen. Det går för bra för oss, när vi har pengar över för något så onödigt och miljöskadligt som fyrverkerier.

Tänk bara på hur mycket hjälp vi skulle kunna donera i stället för att detonera.

Men nej... Vi ska ju ha roligt och då ska det smälla! Och här finns det ju också pengar att tjäna. Marknadsföringen känner inga moraliska gränser. Eller finns det något mer motsägelsefullt än en logotyp för fyrverkeri som består av en söt liten pandabjörn designad på ett sätt som tilltalar barn. Det är ungefär som att ha Bamse som varumärke för Whisky.

reklamannons för smällare i dagstidningarLogotypen för en av de största fyrverkeritillverkarna - gulligheten lockar barn och ungdomar och är ett hån mot alla djur.

Som ordförande i Strandhundarna vill jag ge några tipps hur vi kan försöka begränsa skadorna hos våra djur. Det finns ett antal råd som kan fungera, ett av dom kan vara lugnande medel, men det bör dock bara användas i samråd med en veterinär.

Att "immunisera" hunden med hjälp av skotträning t.ex. med smällarljud från en CD kan lyckas individuellt, men det är inte något som jag generellt vill rekommendera.

Och javisst är jag medveten att det finns hundar som inte bryr sig. Det är bara att gratulera ägaren men det förändrar inte att det finns väldigt många som ÄR rädda.

För alla dessa hundägarna vill jag gärna ge följande råd
1. Var lugn själv och ignorera, ignorera, ignorera alla ljud! Försök ej att trösta hunden - det förvärrar saken.
2. Låt ej hunden vara med främmande personer (hundvakt). Ingen kan ersätta den lugnande inverkan som bara matte och husse kan ha på hunden.
3. Se till att det finns ett "säkert gömställe" med favoritkudden/filten på plats. Det kan vara badrummet eller i ett rum som är relativ lugn.
4. Lämna inte hunden ensam. Inte en minut.
5. Håll fönster stängda. Dra ner rullgardiner om det finns.
6. Använd EJ hörselskydd. För att balansera ljuden kan man höja ljudet på TV:n, radion eller sätt på musik på ganska hög volym.
7. När du rastar hunden under dessa kritiska dagar håll hunden kopplad under alla omständigheter. När det smäller (t ex p.g.a. ungdomar som leker med smällare i förtid eller dagarna efter) kan hunden fly och inkallning kommer inte att fungera. Flykten kan gå väldigt långt och över gator, landsvägar och motorvägen.

Lycka till!
Och gott nytt år
Michael

Läs även:
Smällarupporet, en webbplats som erbjuder olika aktiviteter i sammanhanget.
Dagbladet: Slopar fyrverkerierna – för djurens skull, en artikel som rapporterar att Ica Maxi i Birsta avstår från fyrverkeriförsäljning.

Tillägg

efterlämningar
Nyåarsaftonens efterlämningar på Strandpromenaden. Hur roligt är det?

fredag 9 december 2011

Koppeltvång för alla?

Här kommer ännu ett inlägg i koppeldebatten. Min syn i frågan är väl känd vid det här laget - kopplet är ett hjälpmedel, inte en nödvändighet i sig, även om somliga tycks ha en övertro till att ett snöre fixar allt, inklusive folks hundrädsla. Givetvis håller man sin hund kopplad till dess man har kommit så långt i träningen att hunden förstått vad som förväntas av den (både för hundens och alla andras säkerhet). Hundrädsla anges ofta som skäl för t ex hundförbud på restaurang och i butiker, och vägde tungt i införandet av ett generellt koppeltvång på offentliga platser. Men hundrädsla är ett allvarligt tillstånd som inte botas av att alla kopplar sina hundar, utan kräver att den hundrädde aktivt arbetar för att bli fri från sin rädsla. Så vad jag efterlyser i debatten är en nyansering av ansvarsfördelningen - just som hundägaren har ett ansvar att lära sin hund att föra sig i vårt samhälle, så har den hundrädde ett ansvar att jobba med sin rädsla.

Kolla in videon nedan för att se vad jag menar med 'hundägarens ansvar' - man blir alldeles varm om hjärtat att se tyske Heini Winter ta sina 16 slädhundar på en cykeltur genom stan och ut på landet - okopplade!

Claudia